Rudolf Abelin och trädgården

Ett passionsdrama

 

”Generalson blir trädgårdsmästare”. När Rudolf Abelin avbröt sina akademiska studier för att i stället börja utbilda sig till trädgårdsmästare var det en sådan skandal att det blev rubriker i tidningarna i Linköping. Hur kände han sig, den unge pojken? Hans respekt för och kärlek till fadern lyser igenom i allt han skrivit. Nu hade han trotsat honom. Nu hade han valt en väg som fadern aldrig kunde se på med annat än ringaktning.

Var det därför Rudolf Abelins trädgårdsengagemang kom att bli så starkt? Var det därför hans frukt blev den bästa i Europa och fick guldmedalj i Paris? Var det det som drev honom att göra trädgården i Norrviken ännu mera storslagen, ännu mera imponerande, trots att det knappt fanns pengar till mat för familjen, och trots att kvinnorna lämnade honom?

Att söka sig fram till Rudolf Abelins livsbiografi via artiklar, handböcker och gamla svartvita foton är att följa ett passionsdrama. Men även om det fanns flera kvinnor i hans liv är det inte mellan honom och dem dramat utspelade sig. Nej, det är mellan honom och trädgården.


Rudolf Abelin växte upp i herrgårdarnas ljuvliga trädgårdsmiljöer. Familjens gods Bjerka-Säby i Östergötland har han kärleksfullt skildrat som varande ”av det gamla älskansvärda slaget, med massor av äppleträd, bärande ljuvliga höstfrukter, med varmkaster för vin och ananas, med ett gammalt orangeri för myrten och orange, med kryddland och köksväxtsängar och stolta rader av gammaldags perenna blommor”. På farbroderns gods Mauritzholm blev han vän med den enarmade trädgårdsmästaren, som invigde honom i konsten att odla ananas och gloxinia. Han tillbringade många sommarlov tillsammans med systrar och kusiner på morfaderns gård vid Nyby Bruk i Sörmland, och han hävdade ofta att det var morfaderns stora trädgårdsintresse som väckte hans livslånga  kärlek till trädgården.

När familjen flyttade till Björnsnäs vid Bråvikens nordligaste vik, fick han idén att i hemlighet förvandla ett av de ljusa tornrummen till sitt privata växthus. Spann efter spann med hästgödsel kånkades upp för trapporna – växterna skulle få ordentligt med näring. Tilltaget avslöjades när hela huset invaderades av flugor, men när dessa var utvädrade blev det lilla växthuset i tornrummet en prunkande sevärdhet med heliotrop, fuchsior, begonior och doftande La France-rosor.

Då var Rudolf Abelin 14 år, och den skaparglädje han kände hade redan avgjort hans livsval.

Rudolfs far Gustav Rudolf Abelin var general och krigsminister, fostrad i en släkt där männen av hävd gjorde militär karriär. Visserligen var han till en början road av sonens brinnande intresse för träd och blommor – han tittade själv gärna till träden i parken ibland. Men tanken att hans son skulle bli trädgårdsmästare på heltid var honom fullständigt främmande. Den unge Rudolf rycktes resolut upp med rötterna från sin älskade trädgård och inackorderades i stan för att studera och glömma bort sina befängda idéer.

Då hände det något med Rudolfs ögon. Han hade alltid haft dålig syn. Men när han mot sin vilja tvingades studera sådant som inte intresserade honom, som ledde in honom på en bana han inte ville veta av, och som dessutom tvingade honom att leva i en hård och okänslig stadsmiljö som han avskydde – då vägrade ögonen att göra tjänst. Långa perioder satt han ensam i sitt mörkade inackorderingsrum, sjuk och olycklig, och han fick gå om klassen två år innan han äntligen kunde ta studenten.

När fadern efter dessa hemska år tvingade honom att börja läsa juridik, slog hans ögonsjukdom ut med full kraft, och Rudolf fick läkarintyg på att det var omöjligt för honom att fortsätta med studierna.

1888 utexaminerades en lycklig Rudolf Abelin i stället som trädgårdsmästare vid Rosers Have i Köpenhamn. Då var det mycket bättre med hans ögon. Kärleken hade övervunnit allt.


Sitt första Norrviken skapade Rudolf Abelin på Björnsnäs, där han slog samman de trädgårdsanläggningar fadern arrenderade med marken till tre intilliggande torp. Här fick han äntligen möjlighet att förverkliga sina drömmar och ideal. Han utformade trädgården i den vid tiden populära tyska stilen - en slags stilhybrid mellan den franska barockträdgården och engelska naturparken, som bevarade barockträdgårdens symmetri en uppmjukad form, där alla hörn rundats av. Under den här tiden utformade han också planer för några större trädgårdar i trakten.

Men ännu viktigare än formen var vid den här tiden odlingen för Abelin. Det var främst fruktodlingen han tog sig an, och nu när han äntligen fick ägna sig åt det han brann för, skedde det med full kraft. Han ville ha en ny syn på fruktodlingen i dess alla delar – från ekonomi till sorter och odlingsmetoder. Han agiterade i skrift och tal för sina idéer, och när han år 1900 gav ut sin polemiska skrift ”Fruktodlingsfrågan” ökades hans trovärdighet högst väsentligt av att han samma år vann stora guldmedaljen för sina frukter på världsutställningen i Paris. Skriften följdes av flera: ”Om frukt och fruktodling på fritt land” ”Herrgårdsträdgården”, ”Trädgården inomhus” (i krukor och jord, glas och vatten. En bok för kvinnan och hemmet), ”Lekstugans trädgård” ”Koloniträdgården” och ”Privatträdgårdens kalender”. Hans bok ”Den mindre trädgården” kom ut i inte mindre än åtta upplagor – den sista 30 år efter den första – och fick säkert stort inflytande. Här propagerar han med viss otålighet för ett bättre utnyttjande av jorden runt torp och stugor. ”Långsamt, mycket långsamt, började uppvaknandet. Det var ej blott okunnigheten som måste bekämpas utan – vad svårare var – motviljan och misstron som måste övervinnas. Och med den redan av gamle kung Gösta påtalade trögheten hos vårt ännu av sociala och politiska hetsigheter ganska oberörda folk gick detta blott tum för tum, steg för steg.” skriver han när han 1932 ser tillbaka på utvecklingen under de 30 år som gått sedan första upplagan. Själv i högsta grad en handlingens man hade han svårt att fördraga slöhet och saktmodighet. Han finner det å andra sidan också viktigt att varna för alltför stora odlingar. Trädgården får aldrig vara större än att den kan skötas på lediga stunder utan att det blir betungande. Den bör heller inte vara så stor att den väcker idéer om att den ska ge hela försörjningen och kan ersätta lönearbetet, varnade han.

I stället skulle arbetet i trädgården bli det gemensamma familjeprojekt som band samman familjen, som höll far i huset borta från krogen, som väckte kärlek till hemmet hos barnen. Därför var det viktigt att de uppmuntrades att delta i trädgårdsarbetet snarare än tvingades, underströk han.  Det fanns ett starkt inslag av socialt patos och fostran i Abelins syn på trädgårdens roll. Det kan kännas främmande i vår tid, men knappast i hans. Hans goda vän Ellen Key propagerade med samma auktoritet för ljusare och enklare inredning, paret Myrdal om nya uppfostringsmetoder och livsmönster i familjen – det var en tid då sättet att leva befann sig i förändring och många kände sig kallade att vara vägledare för ett bättre liv. Just trädgården lanserades över hela Europa som den räddande motvikten mot den misär som följde i industrialiseringens och urbaniseringens spår. Det byggdes upp trädgårdsstäder i storstädernas utkanter, de mindre bemedlade försågs med kolonilotter, men även i överklassen ägnade man sig med stor passion åt trädgårdskonsten.

Abelins pedagogiska ambitioner tog sig också uttryck i att han startade en trädgårdsskola för kvinnliga elever, som fick lära sig att göra det bästa av köksträdgården. Skolan flyttades så småningom till Adelsnäs, där den vidareutvecklades och drevs vidare även sedan Abelin lämnat den.

Det var nyttoväxterna som intresserade Abelin mest, och han agiterade mot de länsträdgårdsmästare som han tyckte ägnade sig alltför mycket åt att ge råd om plantering av prydnadsväxter. Det var ett slöseri med jord, som behövdes för att ge bidrag till matförrådet i stugan, menade han. Därmed inte sagt att han avvisade behovet av skönhet – tvärtom. ”Täppan behöver dock icke uteslutande fyllas av nyttighetsörter. Även doftande och prunkande blommor bör där givas en – om ock begränsad – plats. Ty ögats fägnande höjer själens adel och skänker en ofta omedveten trevnad”, skriver han.

Rudolf Abelins kärlek till trädgården hade väckts i herrgårdsmiljöerna  på familjens och släktens gods och gårdar. Det var en trädgårdskultur som han såg hotad – och för att slå vakt om den ville han starta en utbildning för herrgårdsträdgårdsmästare. Här arbetade han emellertid i motvind – utvecklingen gjorde obönhörligen skötseln av herrgårdarnas trädgård allt svårare att finansiera, och det gick som han fruktat – snart hade ingen vare sig pengar eller kunskap för att vårda den trädgårdstradition som han älskade. Det är egentligen först i våra dagar som insikten vad som gått förlorad med vad vi kallar slottsträdgårdsmästarna gjort sig gällande, och nu görs ett stort arbete på många håll i Europa för att rekonstruera den trädgårdskultur slottsträdgårdsmästarna bar fram.

Det Rudolf Abelin inte förmådde genomföra i hela landet, det försökte han realisera i sitt eget privata paradis – det som han fann utanför Båstad. Här kunde han utveckla sin syn på hur trädgården möter naturen och blir till en konstfull helhet. Här skulle han skapa en trädgård som väckte beundran i en hel värld. Sitt nya Norrviken.

Fruktodlingen intresserade Rudolf Abelin allra mest, och han ägnade en stor del av sitt liv åt att utveckla nya odlingsmetoder. Med strålande resultat: bland annat erövrade hans frukt guldmedalj på världsutställningen i Paris.

(Ur antologin Norrvikens själ, utgiven av Norrvikens Trädgårdssällskap, 2006)